växthusgaser

Växthusgaser är gaser i jordens atmosfär som absorberar infraröd strålning och bidrar till växthuseffekten. De förekommer naturligt, men människans aktiviteter har ökat deras koncentrationer under de senaste årtiondena, vilket förstärkt den uppvärmning som driver klimatförändringar.

Huvudgaserna är vattenånga (H2O), koldioxid (CO2), metan (CH4) och lustgas (N2O). Troposfärisk ozon (O3) och fluorerade gaser som CFCs, HFCs, PFCs och SF6 ingår också. Vattenånga är den största bidragande gasen till växthuseffekten men fungerar i praktiken som en återkoppling till temperaturförändringar, medan CO2, CH4 och N2O till stor del ökas av och förstärks av mänskliga aktiviteter. Källorna omfattar energiproduktion och transporter (fossila bränslen), industriella processer, jordbruk och avfallshantering.

Livslängderna och effekterna varierar: CO2 kan stanna i atmosfären i hundratals till tusentals år, metan cirka ett decennium, N2O omkring ett sekel och fluorerade gaser upp till tusentals år. Den radiativa påverkan mäts ofta med globalt uppvärmningspotential (GWP) över 100 år, vilket gör att även små mängder av vissa fluorerade gaser kan ha stor effekt.

Konsekvenserna av ökade växthusgaser inkluderar global uppvärmning, förändrade nederbördsmönster, smältande isar och havsnivåhöjningar, med bred påverkan på ekosystem och samhällen. Internationella insatser syftar till att minska utsläpp och stärka energi- och industriella praktiker; Parisavtalet och IPCC:s sammanställningar fungerar som ramverk för övervakning och policy.