Strålingsdetektorer

Strålingsdetektorer är instrument som används för att upptäcka och mäta joniserande strålning, såsom alfa-, beta- och gammastrålning samt neutroner. De omvandlar de energi- eller partikelinteraktioner som strålningen orsakar i ett material till elektriska signaler som kan räknas, analyseras eller användas för uppskattning av strålningsnivåer. Detektorerna utgör en grundläggande Del i strålningssäkerhet, medicinsk diagnostik, industriell radiografi och kärnteknik.

De vanligaste typerna delas ofta in i tre grupper. Gasfyllda detektorer, såsom Geiger-M Müller-rör och proportionalräknare, fungerar genom att strålningen ioniserar gasen och varje händelse genererar en elektrisk puls. Ionisationskammare är enklare och ofta mer energi-känsliga än Geiger-röret. Scintillationsdetektorer använder ett scintillatormaterial som avger ljus vid bestrålning; ljuset leds till en fotomultiplikator som omvandlar det till en elektrisk puls och ofta erbjuder god energiresolution. Halvledardetektorer, till exempel av kisel eller germanium, ger hög känslighet och bra energiskärpa och används i medicinska apparater och forskning. Neutrondetektioner kräver ofta särskilda sensorer eller blandningar (t.ex. bor- eller helium-3-baserade detektorer) eftersom neutroner inte orsakar samma typ av elektrisk signaleffekt som laddade partiklar.

Mätningar rapporteras vanligtvis som antal händelser per sekund (counts per second, cps) eller indirekt som dos- eller aktivitetsrelaterade storheter (t.ex. mSv/h, Bq) efter kalibrering mot standardkällor. Kalibrering och bakgrundsbedömning är viktiga för att erhålla tillförlitliga resultat. Strålingsdetektorer används överallt där man behöver övervaka strålningsnivåer, bedöma strålningsansamling i material och skydda personal och allmänhet.