Sekundärlagstiftningen

Sekundärlagstiftningen är rättsakter som antas av myndigheter inom ramen för en primärlagstiftning och som reglerar detaljer eller hur lagar ska tillämpas. Den fyller ofta funktioner som att specificera regler, fastställa tekniska standarder, eller genomföra EU-rätt inom ett nationellt rättssystem. Sekundärlagstiftning skapar vanligtvis inte grundläggande rättigheter eller straffbestämmelser i sig utan preciserar hur den övergripande lagen ska tillämpas.

Relation till primärlagstiftning: Primärlagstiftning, såsom lagar som antas av riksdagen eller motsvarande parlament, ger myndigheter befogenhet att utfärda sekundärlagstiftning. Denna sekundärlagstiftning består av regler som är juridiskt bindande och som inom sin uppsättning får stöd i den befogenhet som den primära lagen ger.

Typer och exempel: I många rättssystem ingår förordningar samt föreskrifter som utfärdas av regeringen, luftas av olika ministerier eller statliga myndigheter. Andra exempel är administrativa beslut eller cirkulär som klargör hur lagar ska tillämpas i praktiken inom ett myndighetsområde. Sekundärlagstiftning måste hålla sig inom den befintliga befogenheten och får inte strida mot överordnade rättskällor.

EU-kontekst: Begreppet används även om EU:s sekundärlagstiftning, såsom förordningar, direktiv och beslut som antas av EU:s institutioner under traktaterna. Förordningar har direkt effekt i medlemsstaterna medan direktiv kräver transponering till nationell lagstiftning.

Roll och kontroll: Sekundärlagstiftning är viktig för detaljerad reglering och genomförande av lagar. Den kan överklagas i domstol om den överskrider befogenheten i den ordinarie lagstiftningen eller strider mot högre rättskällor och är föremål för parlamentets övervakning och rättslig granskning.