Koldioxidupptag

Koldioxidupptag är processen där koldioxid tas bort från atmosfären och lagras eller integreras i organismer, mark och hav. Det är en central del av kolcykeln och innefattar biologiska, kemiska och fysikaliska mekanismer som påverkar atmosfärens koldioxidhalt.

Biologiskt upptag sker huvudsakligen genom fotosyntes hos växter, alger och cyanobakterier, som använder CO2 och solljus för att bilda kolhydrater. Stomata i bladen reglerar gasutbytet mellan växtens interna vävnader och atmosfären. Nettoupptaget beror på balansen mellan fotosyntes och respiration; när växter växer ökar nettouttaget. Begreppen netto primärproduktion (NPP) och nettoekosystemproduktion (NEP) används för att beskriva detta. Upptaget påverkas av ljus, temperatur, vattenstatus och näring.

Havens upptag av koldioxid sker när CO2 löser sig i ytvattnet och bildar kolsyra, bikarbonat och karbonat. Havet fungerar som en stor kolsänka och styrs av temperatur, blandning och biologisk aktivitet. Långsiktigt överförs en del av upptaget till karbonatsystemet och organismernas biomassa, samtidigt som ökad koldioxid i vattnet kan leda till oceanisk försurning.

Markens koldioxidupptag uppstår genom att organiskt kol bildas i växter och mikroorganismer, och att detta kol lagras i jord som humus och andra stabila former. Jordbruk, skogsbruk och markfuktighet påverkar hur mycket kol som långsiktigt lagras eller släpps ut igen via mineralisering och respiration.

Globala uppskattningar visar att ungefär en tredjedel av de antropogena CO2-utsläppen tas upp varje år av markbaserade och marina sänkor tillsammans, vilket gör koldioxidupptag centralt för klimatet. Osäkerheter och återkopplingsprocesser gör dessa upptag känsliga för förändringar i klimatet och markanvändning. Effekterna av aktivt skogsskydd och våtmarksåtgärder kan förstärka naturliga sänkor.