markanvändning

Markanvändning är hur markytan används för olika ändamål, av människor och natur. Den omfattar jordbruk, skogsbruk, bebyggelse och infrastruktur, vattenområden, rekreationsområden samt naturskydd. Förändringar i markanvändning kallas ofta markanvändningsförändringar och är centrala i stads- och landsbygdsplanering.

Markanvändningen påverkar livsmedelsproduktion, energi och vattenförsörjning, samt ekosystemtjänster som biologisk mångfald, kolinlagring och vattenrening. Den följer ofta ekonomiska och sociala mål men måste balansera klimatresiliens och bevarande av känsliga naturområden.

Drivkrafterna bakom markanvändningsändringar är demografi, ekonomi, teknik, politik och miljömål. Lokala beslut i plan- och bygglagstiftning samt regional utveckling formar vilka områden som ska användas för bostäder, jordbruk, skog eller bevarande. Klimatförändringar påverkar även vilken mark som är mest lämplig.

Bedömning och kartläggning av markanvändning sker med LULC-klassificering, fjärranalys och GIS. Planeringsverktyg som översiktsplaner, detaljplaner och zoner styr användningen. Miljö- och hållbarhetsindikatorer används för att följa utvecklingen och för att väga handelsintressen mot bevarande och ekosystemtjänster.

Vanliga kategorier inkluderar: jordbruksmark (åkermark, betesmark), skogsmark, byggd miljö, vatten och våtmarker, industri- och logistikområden samt rekreations- och naturområden. Skyddade områden syftar ofta till att bevara särskild biodiversitet och kulturarv.

I Sverige påverkas markanvändningen av Plan- och bygglagen (PBL) och regional planering, medan Europeiska och nationella policyer som jord- och skogsbrukspolitik och klimatomställning formar incitament och stöd för olika användningar.