försurning

Försurning är processen där mark och vatten utsätts för ökad surhet från atmosfäriska nedfall av svavel- och kväveoxider. Utsläpp från förbränning av fossila bränslen i industri och transporter omvandlas i atmosfären till sulfat- och nitratjoner som faller ned som surt regn, dimma eller som torrnedfall. Nedfallet sänker pH i mark och vatten och minskar markens buffertkapacitet (ANC). Som följd läcker basämnen som kalcium, magnesium och kalium ur jordprofilen och aluminium frigörs, vilket kan vara giftigt för växter och vattenlevande organismer.

Effekter på ekosystemen varierar, men ofta minskar markens näringsbalans och växternas tillväxtmöjligheter. I vattenmiljöer sänks pH och biologisk mångfald påverkas negativt; många känsliga fiskarter och snäckor försvinner eller minskar i antal. Försurningen har även indirekta konsekvenser för skogar, där näringstillgång och jordstrukturen påverkas, vilket kan göra träden mer sårbara för sjukdomar och torka. Återhämtning beror på jordens och vattendragens buffertkapacitet och kan vara mycket lång, ofta årtionden.

Åtgärder och policy har viktig betydelse. Internationell och nationell samordning, till exempel genom LRTAP-konventionen och EU:s luftkvalitetsregler, har bidragit till att minska utsläppen av svavel- och kväveoxider. Nedfall har minskat i många europeiska regioner sedan 1990-talet, men återhämtning varierar mellan områden och sjöar beroende på lokala buffertförhållanden. Övervakning används för att följa pH, ANC och basskikande metallinnehåll i mark och vatten som indikatorer på försurningsstatus.