Kaliumbalansen

Kaliumbalansen beskriver hur kroppen upprätthåller rätt koncentration av kalium i kroppsvätskorna. Kalium är den viktigaste inside cell-kationen; cirka 98 procent finns inuti cellerna. Den extracellulära mängden styr vila- och aktionspotentialer i nerv- och muskelvävnad och är särskilt viktig för hjärtats rytm och muskelfunktion. Små förändringar i extracellulärt kalium kan därför få stora konsekvenser.

Reglering av kalium sker främst i njurarna. Aldosteron ökar kaliumsekretion i distala tubuli och samlingsrör, vilket reglerar utsöndringen av kalium i urinen. Insulin och beta-adrenerga stimulering driver kalium in i cellerna, medan acidos och andra störningar kan höja kaliumhalten i blodet. Det totala kroppens kalium är därför resultatet av intag via föda och förluster via urin, tarm och i mindre mån svett.

Normalvärden och bedömning: serumkalium ligger vanligtvis mellan cirka 3,5 och 5,0 mmol/L. Eftersom majoriteten av kalium finns inuti celler, speglar serumvärdet inte alltid totalkalium i kroppen och kan förändras vid skador eller stress. Intag varierar, men rekommenderade dagliga intaget ligger ofta runt 3,5–4 gram.

Vanliga rubbningar och klinisk betydelse: hypokalemi (lågt K+) ses vid diuretika, diarré, kräkningar eller dåligt kaliumintag; hyperkalemi (högt K+) vid njursvikt, acidos, vätskerubbningar eller läkemedel som ACE-hhämmare, ARB eller kaliumsparande diuretika. Hyperkalemi kan orsaka livshotande arytmier, hypokalemi kan ge muskelsvaghet.

Behandling och uppföljning fokuserar på att åtgärda orsak, återställa normal kaliumuttryck och förebygga recidiv genom medicinering, kostråd och övervakning av njurfunktionen.