Humusbildning

Humusbildning är processen genom vilken organiska material som faller ner i jord omvandlas till humus, den stabila delen av markens organiska materia. Humus bildas framför allt genom mikrobiell nedbrytning och kemisk omvandling av växt- och djurrester tills de blir resistenta substanser. Humus är viktig för jordens kolcykel och för markens fysiska och kemiska egenskaper.

Nedbrytning och humifiering utgör kärnan i processen. Efter initial nedbrytning frigörs näringsämnen och enklare föreningar, medan mer komplexa strukturer, särskilt ligninrika material, omvandlas vidare till humussubstanser som huminsyror, fulvinsyror och humin. Humusbildningen är långsam och påverkas av temperatur, fukt, syretillgång, pH och näringstillgång. Materialets sammansättning, särskilt C:N-kvoten, och blandning med mineraljord påverkar hur stabil humus som bildas blir.

Interaktionen med markens mineraler spelar en central roll: organiskt material binds till lerpartiklar och oxider, vilket bildar organo-mineraliska komplex som stabiliserar humus och minskar nedbrytning. Stabiliteten hos humus bestämmer hur länge kol finns kvar i marken.

Funktioner: Humus förbättrar markens struktur och porositet, ökar vattenhållningen, höjer jordens cationbytesförmåga och fungerar som buffert mot pH-svängningar. Den stöder biologisk mångfald och ger en jämnare näringstillgång genom långsam nedbrytning.

Faktorer och jordbrukspraxis: För att främja humusbildning bör man öka tillförseln av organiskt material (kompost, gröngödsel, stallgödsel), använda skonsamma jordbearbetningsmetoder (minska plöjning och jordstörningar), använda täckgrödor och mulching samt ha en balanserad kvävegödsling. Dessa åtgärder ökar humusens bildning och minskar nedbrytningen av markens organiska material.

Betydelse och klimat: Humus fungerar som koldioxidlagring i marken och bidrar till klimatreglering. Bildningen är långsam och kräver långsiktigt underhåll av organiskt material i jorden.