täckgrödor

Täckgrödor är växter som odlas främst för att skydda och förbättra jordmånen snarare än för skörd. De etableras ofta i mellan- eller efterföljande skördeperioder eller som en del av en växelbrukstaktik. Huvudsyftet är att minska jorderosion, förbättra jordstrukturen och öka mängden organiskt material, samtidigt som man kan reglera näringsflöden och skadedjurs- och ogräsproblem i rotationen.

Funktioner och fördelar med täckgrödor inkluderar erosion-skydd genom att täcka jordytan och minska avrinning, samt förbättrad vattenhållning och markstruktur genom ökad jordbiologi. Genom att vissa täckgrödor är kvävefixerare (såsom baljväxter som klöver, lusern, vicker eller ärtor) kan de bidra med kväve till följande gröda. Andra växter kan bidra till näringsupptag och omsättning genom att mineralisera eller immobilisera näringsämnen beroende på art och upplägg. Ogräsbekämpning kan uppnås genom konkurrens och täckning av jordytan. Blandtäckgrödor kan även öka biologisk mångfald och stödja markens mikrober.

Typiska täckgrödor och exempel inkluderar baljväxter som klöver, lusern och vicker samt gräsbaserade växter som havre, vete, råg och korn eller blandningar av dessa. Valet av arter och blandningar beror på klimat, jordmån och hur senare gröda planeras.

Hantering och termination sker ofta genom behandlingar som slåning eller mekanisk termination, desikering eller tidig inplöjning efter användning. Vått och torrt väder påverkar etablering och ökningen av täckgrödan, vilket kräver anpassad sådd och skötsel.

Sammanfattningsvis är täckgrödor ett hållbart verktyg för jordhälsa och resurseffektivitet i många jordbrukssystem, som kräver anpassning till lokala förhållanden och mål i växelbruket.