vattenhållning

Vattenhållning avser ett mediums förmåga att hålla kvar vatten mot gravitationens dragningskraft. Inom jordvetenskap används ofta begreppet vattenhållningskapacitet och kopplas till markens vatten­hållningskurva. En viktig del av begreppet är vad som brukar kallas fältkapacitet (den mängd vatten som jorden behåller efter ytvatten har dränerats) och permanent torkpunkt. Den mängd vatten som är tillgänglig för växter kallas plant-available water och är skillnaden mellan fältkapacitet och permanent torkpunkt.

Vattenhållningen styr hur växter får vatten mellan bevattningarna och hur länge marken kan hålla vatten under torra perioder. Den påverkar också bevattningsbehov, dränering, erosionsrisk och jordens temperaturförhållanden. Jordens förmåga att hålla vatten varierar mycket mellan olika jordtyper och är främst avgörande för hur mycket organisk tillägg och mulching som behövs.

Huvudfaktorer som påverkar vattenhållningen är jordens textur, struktur och organiskt innehåll. Lermättade jordar har många små porer och hög vattenhållning men liten dränering, medan sandiga jordar dränerar snabbt men har liten vattenhållning. Organisk materia och god jordstruktur ökar den totala vattenhållningen och förbättrar plant-available water. Kompaktering minskar porstorlekarna och försämrar både vasst och dränering, medan vegetation och mulching kan förbättra markens vattenhållning över tid.

Mätning och uppskattning kan ske via fält- och laboratoriemetoder som tryckplattor (för fältkapacitet), centrifugering och tensiometrar för vattenpotential, samt sensorsystem som följer relativt markvatteninnehåll. Resultaten används för planering av bevattning, markförbättring och hållbar vattenanvändning i jordbruk och landscaping.