Blandningshöjd

Blandningshöjd, inom meteorologi och luftkvalitetsforskning, är den vertikala höjden över marken inom vilken den atmosfäriska blandningen sker. Den sammanfaller ofta med blandningslagret eller den så kallade planetary boundary layer (PBL). Blandningshöjden är inte konstant utan varierar med tiden på dygnet, vädret, terrängen och markens egenskaper.

Metoder och betydelse: Blandningshöjden bestäms eller uppskattas med olika observationer och beräkningar. Direkta mätningar kan göras med radiosonder eller lidarsystem (till exempel ceilometer och lidar). Indirekta estimat erhålls från meteorologiska modeller som använder temperatur-, vind- och turbulensprofiler. Blandningshöjden är central för förståelsen av hur ämnen sprids i marknära luft och används i väder- och luftkvalitetsprognoser samt i emissionsplanering.

Faktorer och variation: Solinstrålning och markvärme ökar blandningshöjden under dagen genom ökad turbulens, medan inversioner eller stabil luftlager gör att den minskar under natten. Terräng och stadsnära miljöer kan påverka turbulens och därmed höjden. Diurnal cyklist och lokala väderförhållanden leder därför till stora variationer i blandningshöjden mellan olika platser och dagar.

Betydelse för luftkvalitet: En högre blandningshöjd diluerar utsläpp bättre och tenderar därmed att sänka marknära koncentrationer av föroreningar, medan en låg blandningshöjd ofta ger högre koncentrationer. Denna höjd används i modeller och varningssystem för att bedöma risker för människor och miljö.

Värden: Blandningshöjden varierar ofta från cirka 100–300 meter på natten i stabila förhållanden till ungefär 1–2 kilometer eller mer under dagen i konvektiva förhållanden; i städer kan höjden nå några hundra meter upp till över 1 km beroende på dagsförhållanden.