markvärme

Markvärme är en form av geotermisk energi där värme hämtas från marken för uppvärmning av byggnader och, i viss mån, för kylning. Det vanligaste sättet att använda markvärme är via en jordvärmepump i ett slutet system där en krets av slang eller rör ligger nedgrävd i marken. Den omgivande markens temperatur är relativt stabil året runt, ofta mellan ungefär 7 och 12°C i Sverige på djup där rören ligger, vilket gör marken till en effektiv värmekälla under vintern och en källa för återgång av värme under sommaren.

System och tekniker

Det finns två huvudtyper av markvärmesystem: vertikala borrhål och horisontella markslangor. Vertikala borrhål når vanligtvis mellan 50 och 200 meter och används när platsen är begränsad. Horisontella system ligger närmare markytan och kräver större yta men är ofta billigare att installera. En vätskefylld slinga (vanligen vatten och glycol) är kopplad till en värmepump som höjer temperaturen till det som behövs för byggnadens uppvärmning. Systemet kan även användas för kylning genom att själva värmepumpen återför värme till marken vid sommarens överskott.

Fördelar och utmaningar

Markvärme är energisnålt och kan ge låga driftskostnader samt låga utsläpp jämfört med fossila uppvärmningssystem. Livslängden är ofta lång, men den initiala investeringen är hög. Installationen kräver lämplig geologi, tillräcklig markyta och tillståndsprocesser samt hänsyn till grundvatten och miljöskydd.

Se även: geotermisk energi, jordvärme.