Avskärmningen

Avskärmningen, eller elektromagnetisk avskärmning, är en teknik inom elektromagnetismen som syftar till att minska elektromagnetiska störningar och skydda känsliga komponenter från yttre fält samt att hindra att interna fält påverkar omgivningen. Den fungerar genom att omge en enhet, kabel eller krets med ett ledande eller magnetiskt material som reflekterar, absorberar eller leder störningar bort från det skyddade området. Effektiviteten mäts vanligtvis i decibel (dB) och påverkas av materialval, konstruktion och hur bra anslutningen till jordning är.

Material och konstruktion utgör grunden för avskärmningen. Vanliga material är koppar, aluminium och olika legeringar. För magnetisk avskärmning används mjukjärn eller specialmaterial som Mu‑metal. Avskärmningen kan vara en helt sluten kapsling eller bestå av skärmar i kablar (till exempel kabelskärmar i fläta eller folie). Viktiga detaljer är hur skärmen ansluts och tätas mot omgivningen, samt hur genomföringar, hål och anslutningar hanteras för att minimera läckage av störningar.

Designen omfattar jordning och sammanbindning av skärmen till systemets referenspotential, samt korrekt hantering av skarvar, skarvarning, tätningar och genomföringar. Genom att använda anslutna jordade skärmar och filtrering vid ingångar kan man minska penetrationen av störningar avsevärt. Kabelskärmar och kapslingar bör utformas för att minimera gap och glipor där fält kan tränga igenom.

Användningsområden är breda och inkluderar elektronik, fordons- och rymdteknik, medicinsk utrustning, telekommunikation och laboratorieutrustning. Avskärmningen följs ofta av EMC-standarder och tester som bedömer hur mycket störningar som blockerats över olika frekvensintervall, vilket säkerställer att utrustningen uppfyller krav på funktionssäkerhet och tillförlitlighet.