Åldersbeständighet

Åldersbeständighet är ett mått på hur väl ett material, en komponent eller en produkt behåller sina egenskaper och sin funktion över tid när den utsätts för åldringsprocesser som miljöförhållanden, kemisk exponering och mekanisk belastning. Begreppet används inom flera områden, inklusive byggmaterial, polymerer, träprodukter, färger och elektronik, där långvarig prestanda är viktig.

Åldersprocesser innefattar bland annat oxidation, hydrolys och fotodegradering vid exponering för ljus och värme, krypning och utmattning vid mekanisk belastning, korrosion hos metaller samt förslitning vid slitage och biokemisk nedbrytning i vissa miljöer. Påverkas gör åldersbeständigheten av materialets kemiska sammansättning, Kristallstruktur, tillsatser som stabilisatorer och färgämnen, ytbehandlingar, konstruktion och serviceförhållanden som temperatur, fukt, syra- eller saltmiljö samt mekanisk belastning.

Bedömningen av åldersbeständighet sker vanligen genom accelererade åldrings- eller väderbeständighetstester, termisk åldring, fukttester och cykliska belastningstester. Resultaten används för livslädsbedömningar och reliabilitetsanalyser, ofta i kombination med modeller som förutsäger degraderingsförlopp över tid. Det finns ett antal nationella och internationella standarder och riktlinjer som styr hur tester genomförs och hur resultat tolkas, beroende på material och användningsområde.

Användningsområden för åldersbeständighet omfattar bland annat byggmaterial, beläggningar, plast och kompositmaterial, träprodukter, metallkonstruktioner och elektroniska komponenter. För att förbättra åldersbeständigheten kan man välja mer stabila material, tillföra UV- eller härdningsstabilisatorer, använda skyddande ytbeläggningar, optimera sammansättningar och konstruktioner samt kontrollera serviceförhållanden för att minska degradering över tid.