våtmarksområden

Våtmarksområden, eller våtmarker, är ekosystem där marken är vattenmättad under långa perioder och där bristen på syre i rotzonen påverkar växtlivet. De uppstår där grund- eller ytvatten kontinuerligt eller regelbundet närvarar, vilket skapar specialiserade livsmiljöer. Vanliga typer är myrar, kärr och mosse där torv bildas och där vattenbalansen styr näringsupptag och växtsamhällen.

Våtmarkernas funktioner inkluderar vattenrening, där överskott av näringsämnen och suspenderade partiklar avlägsnas; våtmarkerna fungerar även som översvämnings- och temperaturreglage i landskapet. De lagrar betydande mängder kol i torv och vegetationen, vilket bidrar till klimatreglering. Dessutom är våtmarker biologiskt viktiga habitat för fåglar, amfibier, insekter och växter, samt uppväxtmiljö för migrerande arter.

Våtmarkernas ekologi bygger på hydriska jordarter – syrebrist i jorden vid vattenmättnad – och på en vattenbalans som varierar med nederbörd och avrinning. Näringsnivåer och markens struktur styr vilka arter som dominerar. Längs kusterna förekommer även saltvattenvåtmarker, som har särskilda anpassningar.

Hot mot våtmarker inkluderar dränering för jordbruk och byggnation, torvuttag, övergödning och klimatförändringar som förändrar vattennivåerna. Bevarandearbete fokuserar på att återställa naturliga vattengångar, återupprätta perioder av översvämning och skydda mot ytterligare förluster. I Sverige och inom EU skyddas våtmarker av lagstiftning och program som Natura 2000 och Ramsar-konventionen, och många våtmarker är utpekade som bevarandeområden eller naturreservat. Restaurering innebär ofta återställande av vattenstånd, återgång av naturliga sediment- och näringsprocesser samt återplantering av våtmarksvegetation.