säkerhetskritiska

Säkerhetskritiska system eller komponenter är system vars funktion är avgörande för att förhindra allvarlig skada, dödsfall eller betydande miljöpåverkan. Fel eller försämrad prestanda i sådana system kan få långtgående konsekvenser och kräver därför särskild uppmärksamhet och styrning under hela livscykeln.

Nyckelaspekter är att använda systematiska metoder för riskbedömning, identifiering av faror och fastställande av säkerhetsmål. Arkitektur och konstruktion innefattar redundans, fail-safe eller fail-operational design, samt diagnostik som övervakar prestanda och kan initiera säkra stopp vid fel. Säkerhetsarbete kräver dokumentation, spårbarhet och kontinuerlig övervakning av funktionell prestanda.

Standarder och ramverk är centrala för säkerhetskritiska tillämpningar. IEC 61508 utgör den övergripande ram som definierar krav på funktionell säkerhet i E/E/PE-system, medan sektorsspecifika standarder ger vägledning för olika industrier. Exempel inkluderar ISO 26262 för vägfordon, IEC 61511 för processindustrin, EN 50126, EN 50128 och EN 50129 för järnväg, samt ISO 14971 för medicinteknik. Begreppet säkerhetsnivåer används för att ange hur mycket integritet som krävs: SIL-nivåer från 1 till 4 och ASIL-nivåer från A till D.

Livscykeln för säkerhetskritiska system omfattar faro‑ och riskanalys (HARA i ISO 26262), bestämning av säkerhetsmål och arkitektur, implementering, verifiering, validering, driftsättning och underhåll samt förändringshantering. Kvalitetssäkring och bevarande av dokumentation är väsentliga delar genom hela processen.

Säkerhetskritiska system återfinns inom bil-, flyg-, järvägs-, processindustri-, medicin- och kärnkraftssektorer. Deras korrekt hantering är avgörande för tillförlitlighet, tillgänglighet och människors säkerhet.