sväljningsreflexer

Sväljningsreflexer, eller deglutitionsreflexer, är en grupp nervreflexer som samordnar sväljning av föda och vätska samt skyddar luftvägarna vid sväljning. De fungerar tillsammans med viljemässiga delar av sväljprocessen men kan också verka automatiskt, särskilt när föda når svalgtrakten eller esofagus.

Afferenta signaler som registrerar bolus i munhålan och svalg leds via kranialnerverna V (ofta via trigeminus), IX (glossopharyngeus) och X (vagus) till sväljningscentret i hjärnstammen. Efferenta signaler från sväljningscentret aktiverar muskler i pharynx, övre esofagusfinkter och larynx, vilket leder till epiglottis- och vokallig stängning samt peristaltiska rörelser i esofagus. Huvudansvariga strukturer är hjärnstammen, närliggande centrala nätverk och kranialnervernas motoriska omkopplingar.

Sväljprocessen består av flera faser: den orala fasen kontrolleras delvis av vilja och sensorisk input; den faryngeala fasen utlöses reflexmässigt när bolus når svalget och innebär snabb epiglottisuppfällning, stängning av luftvägen och övergången till esofagus peristaltik; esofagealfasen innefattar långsam peristaltik och nedre esofagusfinkterens relaxation. Denna koordinerade reflexering bromsar andningen tillfälligt för att säkra säkert sväljande.

Kliniskt är sväljningsreflexer centrala i bedömning av dysfagi och risk för aspiration. Diagnostiska metoder inkluderar videofluoroskopisk sväljningstudie (VFSS) och fiberendoskopisk sväljningsundersökning (FEES). Behandling inkluderar åtgärder mot underliggande neurologiska orsaker, sväljningsövningar och kostanpassning. I utvecklingen skiljer sig nyföddas sväljochgreflexer från vuxnas, och tidig bedömning är viktig för säker näring.