strålningsmiljöer

Strålningsmiljöer avser miljöer där människor eller objekt utsätts för strålning, antingen ioniserande strålning som alfa-, beta-, gamma- och röntgenstrålning eller icke-ioniserande strålning som elektromagnetiska fält, UV eller mikrovågor. Dessa miljöer kan uppstå naturligt eller genom människans verksamhet och kräver särskild riskbedömning och skyddsåtgärder.

Källor och typer. Naturliga källor inkluderar radon i byggnader och kosmisk strålning som ökar med höjd. Artificiella källor finns inom sjukvård (röntgen, CT), kärnteknik, radiografi i industrin, forskning samt användning av starka elektromagnetiska fält i kommunikation och industriella processer. Icke-ioniserande strålning innefattar bland annat kraftiga radiofrekvensfält och UV-strålning från solen.

Exponering och risker. Exponering bedöms med dosmått som absorberad dos (gray) och effektiv dos (sievert). För arbetstagare är den årliga gränsen ungefär 20 mSv i genomsnitt över fem år, med högst 50 mSv ett enskilt år; för allmänheten är riktlinjen cirka 1 mSv per år. Hälsoeffekter inkluderar akuta strålsjukdomar vid höga doser och sannolikhetsökning av cancer vid låga doser över tid.

Mätning, övervakning och skydd. Personalmas och områdeövervakning använder dosimetrier (TLD/OSL) och omgivningsmonitorer. Skydd byggs upp kring tiden för exponering, avståndet till källan och skärmning samt organisatoriska åtgärder, utbildning och säkerhetskultur. Reglering följs av nationella myndigheter som hanterar dosgränser, arbetsmiljökrav och utbildningskrav. I Sverige spelar Strålsäkerhetsmyndigheten en central roll.