ickeioniserande

Ickeioniserande strålning är termen för elektromagnetisk strålning och andra partikeltyper som inte har tillräckligt mycket energi per foton för att jonisera atomer eller molekyler. En fotonens energi E = hc/λ bestämmer om strålningen kan jonisera. Generellt krävs ungefär 10 eV eller mer för jonisering, vilket motsvarar våglängder kortare än cirka 124 nanometer. Därför räknas de flesta radiovågor, mikrovågor, infrarött ljus, synligt ljus och största delen av ultraviolett ljus som icke-joniserande. Ultravioletljuset från UV-C och de allra kortaste UV-bandens räknas ofta bland joniserande strålning, medan UV-A och UV-B vanligtvis klassificeras som icke-joniserande.

Icke-joniserande strålning används i många vardags- och industriella tillämpningar: radiokommunikation (radio, TV, mobilnät), uppvärmning (mikrovågor), belysning och olika optiska system. De flesta tillämpningar fungerar genom energiöverföring utan att bryta kemiska bindningar.

Hälsorisker och skydd: I allmänhet orsakar icke-joniserande strålning inte kärnförändringar i molekyler. Vid mycket hög intensitet kan dock uppvärmning av vävnad orsaka skada, särskilt i ögon och hud. UV-A och UV-B-exponering kopplas till hudförändringar och ögonskador; UV-C är i praktiken begränsad i naturlig solljus men används i artificiella källor. Skydd och reglering baseras på internationella ICNIRP-riktlinjer och nationella myndigheter, såsom Strålsäkerhetsmyndigheten i Sverige, som anger gränser och rekommendationer för säkert användande och exponering.