strålningsegenskaper

Strålningsegenskaper beskriver hur olika typer av strålning avger och överför energi när de färdas genom rumsligt utrymme och materia. Man skiljer mellan elektromagnetisk strålning och partikulär strålning. Vissa strålar är joniserande och kan frigöra elektroner i material, medan andra är icke-joniserande och har mindre potential att orsaka kemiska förändringar.

Elektromagnetisk strålning omfattar fotonernas spektrum från radiovågor till gammastrålar. Fotonernas energi bestäms av frekvensen eller våglängden via E=hν eller E=hc/λ. Ju högre frekvens och kortare våglängd, desto större energi och större potential för ionisering.

Joniserande strålning inkluderar röntgen-, gamma- och vissa UV-fotoner samt alla partikelstrålar av tillräcklig energi. Icke-joniserande elektromagnetisk strålning omfattar till exempel synligt ljus, infraröd och radiovågor. Att differentiera dessa är viktigt för riskbedömning och användning.

Partikulär strålning består av alfa-partiklar (heliumkärnor), beta-partiklar (elektroner eller positroner), och neutroner. Partiklarnas penetrationsförmåga varierar: alfa stannar i ytan, beta tränger några mm till cm i vätska eller vävnad, neutroner kräver särskild skärmning.

Interaktionerna med materia ger upphov till olika effekter: fotoelektrisk effekt, Compton-spridning och parbildning för fotonstrålning; jonisering och excitation genereras av både fotoner och partiklar. Absorptions- och spridningsprocesser avgör hur snabbt strålningen dämpas och hur djupt den går.

Mätning och skydd: dos mäts i gray (Gy) och effektiv dos i sievert (Sv). Exponering och strålförluster används inom olika grenar. Skydd innebär avstånd, skärmning och begränsning av vistelsetid enligt principen ALARA.

Användning och säkerhet: strålningsegenskaper används i medicin, industri och forskning, men kräver noggrann övervakning och riskbedömning.

---