stråledamage

Stråldamage avser biologisk skada i vävnad som uppkommer vid exponering för strålning, särskilt joniserande strålning såsom röntgen, gamma- och partikelstrålning. Skadan uppstår när celler absorberar energi som orsakar kemiska och molekylära förändringar, i synnerhet i DNA.

De viktigaste mekanismerna är direkta DNA-skador samt indirekta skador genom bildning av reaktiva syrearter i vattenmolekyler. Dubbelsträngsbrott i DNA är särskilt betydelsefullt och kan leda till mutationer, celldöd eller kromosomavvikelser. Celler svarar med reparationsprocesser och, vid allvarlig skada, celldöd (apoptos) eller senescens; vävnadens funktion kan påverkas vid hög exponering.

Det finns deterministiska effekter, som uppträder vid höga doser och har trösklar (hudrodnad, sårbildning, strålsjuka, fibros). Stokastiska effekter, som cancer och genetiska förändringar, ökar sannolikheten med dos och följer ofta en linjär eller liknande kurva utan tydlig tröskel enligt den vanliga strålskyddsteorin (LNT).

Enheter och mätningar: absorberad dos mäts i gray (Gy); effektiv dos i sievert (Sv). Riskbedömningar tar hänsyn till strålningskvalitet och vävnadssensitivitet. Skyddsrutiner fokuserar på tid, avstånd och avskärmning (t.ex. bly- eller betongskärmar). Inom vården används strålning under strikta dosgränser och uppföljning av biverkningar.

Strålning kan ha långsiktiga effekter såsom ökad risk för cancer, catarakt och andra sena effekter, beroende på dos, ålder vid exponering och strålningskaraktär. Stråldamage är ett brett område i medicin, industri och miljöarbete, där noggrann riskbedömning och skydd rekommenderas.