stenkonkretioner

Stenkonkretioner är mineraliserade avlagringar som bildas i kroppens vätskor eller lumen när vätskan är övermättad med mineraler och kroppsegna kärnor underlättar kristallbildning. De kan uppstå på flera platser i kroppen och förekommer i olika system, bland annat urinvägarna, gallvägarna, salivkörtlarna och pankreasgångarna, samt i tarmen hos vissa tillstånd.

Orsak och patogenes sker vanligtvis när faktorer som ökad mineralhalt, nedsatt vätskebalans, pH-förändringar eller minskat flöde gör att kristaller bildas och växer. Infektioner, nedbrytning av inhibitorer mot kristallbildning och genetiska predispositioner kan bidra. Vid urin- och gallsten bildas ofta flera små kärnor som växer samman till större konkretioner. Olika typer av sten kan dominera beroende på lokalisationen, till exempel kalciumoksalat eller urat i njurstenar och kolesterol- eller pigmentsten i gallblåsan.

Klinisk presentation varierar efter lokalisation. Njursstenar orsakar ofta intensiv flanksmärta, hematuri och illamående; gallstenar kan ge buksmärtor och patienten kan känna sig uppsvälld efter måltid; salivstenssjukdom ger svullnad och smärta i munnen vid måltider. Diagnostik inkluderar bilddiagnostik som ultraljud och CT vid urinvägstones, samt MRCP eller ERCP vid gall- och pankreasrelaterade stenar. Blod- och urinprover stödjer diagnostiken och kan avslöja komplikationer som infektioner eller njurpåverkan.

Behandling är beroende av storlek, lokalisation och symtom. Mindre stenar kan passera spontant med vätskeintag och smärtstillning. Större eller symtomatiska stenar kan kräva litotripsi, endoskopisk avlägsning eller kirurgisk borttagning. Infektioner kräver antibiotikabehandling och ibland dränering. Förbyggande fokus ligger på adekvat hydrering, kostmodifieringar, behandling av underliggande metabola störningar och åtgärder som minskar recidiv, där specifika rekommendationer varierar med stenens typ och plats. Prognosen är generellt god vid adekvat behandling och förebyggande uppföljning.