spricklägen

Spricklägen är ett geovetenskapligt begrepp som beskriver sprickornas läge och orientering i en bergmassa eller i byggnadsmaterial. Begreppet omfattar var sprickorna är lokaliserade, deras riktningar (strike och dip), avstånd mellan sprickor samt hur sprickorna hänger samman i ett nätverk. Spricklägen påverkar både de mekaniska egenskaperna (till exempel styrka och deformation) och flödesegenskaperna (vatten och gas) eftersom sprickor ofta utgör huvudvägar för fluidor.

Fältkartering av spricklägen inkluderar att kartlägga sprickornas förekomster och registrera deras strike och dip med en kompass, samt uppskatta spricktäthet och kontinuitet. I borrhål används kärnanalys och loggning av sprickor. Avancerade metoder som LiDAR, flyg- eller markbaserad fotogrammetri och geofysiska tekniker (till exempel GPR, resistivitets tomography) används för att kartlägga spricknätet över större områden.

Analytiskt används spricklägen ofta i diskreta spricknätmodeller (DFN) för att simulera hur vätska flödar genom sprickorna eller hur mekaniska laster sprider sig. Orientationsfördelningar beskrivs med funktioner som ODF (orientation distribution function) eller andra stokastiska modeller. Spricklägen är centrala i utformningen av bergtunnlar och i konstruktionsplanering av sluttningar samt i hydrogeologiska studier som bedömning av grundvattenflöde och transport av material. Är också nyckelfaktorer i bedömningen av seismisk risk och geoteknisk stabilitet.