näringscyklerna

Näringscyklerna är biogeokemiska kretslopp som beskriver hur näringsämnen cirkulerar mellan organismer, mark, vatten och atmosfär. De viktigaste kretsloppen är kol-, kväve-, fosfor- och svavelkretsloppet samt vattencykeln. Kretsloppen är sammanlänkade: växter och mikroorganismer tar upp näring i olika former, nedbrytning frigör näring och processer flyttar ämnen mellan fasta, flytande och gasformiga faser. Människor påverkar i stor utsträckning genom jordbruk, energiutsläpp och avfallshantering.

Kolcykeln beskriver hur kol rör sig mellan atmosfären, biosfären och hydrosfären. Växter tar upp koldioxid via fotosyntes och lagrar kol i biomassan; respiration och nedbrytning frigör kol tillbaka till mark och luft. Haven fungerar som stora kolkällor och sänkor. Förbränning av fossila bränslen och avskogning ökar atmosfäriskt CO2 och påverkar hela cykeln.

Kvävecykeln förklarar hur kväve omvandlas mellan olika former. N2 i luften fixeras av bakterier till ammonium, vilket växter kan använda. I mark och vatten omvandlas kväve genom mineralisering till ammonium och nitrifikation till nitrat, som växter tar upp. Denitrifikation återför kväve till gasform. Människors användning av konstgödsel ökar kvävenivåerna i ekosystem och kan leda till övergödning och vattenförorening.

Fosforcykeln handlar om fosfor som frigörs från berggrund genom vittring och tas upp av växter. Fosfor förs vidare genom näringsväven och återförs till jord och vatten via nedbrytning. Eftersom det saknas betydande atmosfärisk fosforpool sker det mesta i mark, sediment och vatten. Jordbruk och erosion kan leverera fosfor till vattendrag och bidra till eutrofiering.

Vattencykeln beskriver hur vatten avdunstas, kondenserar, faller som nederbörd och transporteras mellan system. Svavelcykeln involverar svavel i organiska och oorganiska föreningar samt mikrobiell omvandling. Mänskliga utsläpp påverkar båda cyklerna genom föroreningar och klimatpåverkan. Kunskap om näringscyklerna är central för ekologi, jordbruk och miljöförvaltning.