markförstöring

Markförstöring är en samling processer som försämrar markens kvalitet och produktionsförmåga. Den innefattar fysiska, kemiska och biologiska förändringar som leder till lägre bördighet, sämre vattenhållning och minskad biologisk mångfald. Vanliga tecken är erosion och jorderosion, kompaktering som minskar jordens porer, salinisering eller försurning, samt minskat innehåll av organiskt material och mikrobiell aktivitet. Vid markförstöring kan även ytan förseglas genom urbanisering eller infrastrukturbyggnation, vilket ökar ytavrinning och erosion.

Orsakerna är ofta en kombination av naturliga processer och mänsklig aktivitet. Drivkrafter är överutnyttjande av odlad mark, avskogning, överbetning, monokultur och intensiv jordbearbetning som orsakar kompaktering. Felaktig bevattning och bristande dränering kan leda till salinisering, försurning eller vattensamling. Urbanisering och vägnät ökar markens yttre försegling och minskar infiltration. Klimatförändringar ökar riskerna för torka, hårdare regn och erosion.

Konsekvenserna av markförstöring inkluderar minskad markproduktivitet, sämre vattenhållning, ökad avrinning och risk för översvämningar, samt försämrad vattenkvalitet i närliggande vattendrag genom sedimentation och näringsläckage. Dessutom hotas livsmiljöer och biologisk mångfald, och kostnader för jordbruk och infrastruktur ökar.

Förebyggande åtgärder bygger på hållbart markbruk: konserveringsjordbruk, växelbruk, täckgrödor och begränsad jordbearbetning. Ökat organiskt material i jorden genom kompost och organiska gödselmedel, samt jordtäcke, växtremsor och agroforestry stärkt jordens struktur. God vattenförvaltning med rätt bevattning och dränering samt åtgärder mot föroreningar är också centrala. Politiska ramverk och övervakning stödjer lantbrukare i att vidta åtgärder mot markförstöring.