låsfiktion

Låsfiktion är ett begrepp som används inom svensk litteraturkritik för att beskriva en berättande strategi där ett centralt motif är ett lås eller en slutenhet som hindrar tillgång till information, handling eller lösning. Låset kan vara konkret och fysiskt (dörrar, kassaskåp, krypteringar) eller mer abstrakt (sociala, juridiska eller minnesmässiga barriärer). Målet är ofta att undersöka vad som krävs för att låsa upp och vad som händer när lås öppnas eller inte går att forcera.

Ursprung och användning För termen finns dokumentation i kritiska texter från senmodern tid, särskilt inom områden som kriminal- och spänningslitteratur samt meta-fiktion. Låsfiktion är inte en formellt fastställd genre utan en beskrivande etikett som används för att analysera verk där låsens funktion och effekter står i centrum.

Karaktärsdrag och narrativa funktioner Vanliga drag är fokus på hinder som måste övervinnas, gåtor kring vad som är låst och hur låset uppstår eller bryts, samt en spänning som härrör ur okunskap eller begränsad åtkomst. Berättartekniskt kan låsfiktion kombinera klassiska låst-rums-drag med moderna teman som kryptering, datasäkerhet eller sociala maktstrukturer. Denna blandning betonar relationen mellan kontroll, tillgång och frihet.

Relation till andra genrer Låsfiktion har kopplingar till låst-rums-mysterier, pussel- och meta-fiktion samt thriller- och teknologitänkta berättelser. Kritiker ser det som ett praktiskt sätt att analysera hur författare använder mekanismer för att skapa spänning genom begränsad åtkomst.

Se även och vidare läsning Kritik av lås som motiv, låst-rums-mysterier, pusselromaner, metafiktion.