kopparbaserade

Kopparbaserade är en bred beteckning som används för material där koppar utgör den dominerande komponenten eller där koppar utgör kärnan i legeringar och föreningar. Inom metallurgi och materialvetenskap omfattar termen koppar rena koppar samt kopparbaserade legeringar som mässing (koppar–zink), brons (koppar–tin) och koppar–nickellegeringar, samt vissa andra kopparhaltiga kombinationer.

Rena koppar har mycket god elektrisk och termisk ledningsförmåga, god formbarhet och god korrosionsbeständighet i många miljöer. Legeringar förändrar dessa egenskaper: mässing ökar bearbetbarheten och motståndet mot korrosion men ofta minskar absolut styrka; brons är vanligtvis hårdare och slitstyrkare än rent koppar; koppar–nickellegeringar har särskilt bra korrosionsmotstånd i maritima och agressiva miljöer. Tillsatser som aluminium, kisel och titan kan vidare anpassa egenskaper som hållfasthet och motstånd mot krypning.

Produktion och bearbetning sker genom utvinning och rening av kopparnäring, följt av smältning och legering i lämpliga proportoner. Efter formgivning genom smidning, extrusion eller rullning används kopparbaserade material i stor mängd till elektriska ledningar och komponenter, värmeväxlare, rörsystem, byggnadsmaterial, mynt och konstnärliga föremål.

Ytbehandling och patina är vanliga för kopparbaserade material. Exponering för luft leder ofta till en gröngul eller turkos patina som skyddar ytan mot fortsatt korrosion och ger materialet ett karakteristiskt utseende.

Miljö och säkerhet: koppar är ett viktigt mikronäringsämne men höga koncentrationer kan vara giftiga för människor och miljö. Återvinning av koppar är mycket effektiv och bidrar till hållbar produktionskedja.