konfigurationsspråk

Konfigurationsspråk är formella språk eller uppsättningar syntaxregler som används för att beskriva hur ett mjukvarusystem, en tjänst eller en infrastruktur ska konfigureras. De skiljer sig från allmänna programmeringsspråk i att de huvudsakligen beskriver data och önskat tillstånd snarare än att instruera om hur beräkningar ska genomföras. Vanliga egenskaper är läsbarhet för människor, maskinläsbarhet, stöd för kommentarer, och ofta stöd för validering genom schemas eller typ-system. Språken används för att separera konfigurationsdata från programkoden och för att möjliggöra repetera, versionera och reproducera miljöer.

Konfigurationsspråk kan vara enkla nyckel-värdeformat som INI, eller mer strukturerade som JSON, YAML och TOML. Det finns domäns specifika språk som är optimerade för konfiguration och infrastruktur, till exempel HashiCorp Configuration Language (HCL) och Nix. YAML och JSON är vanliga i applikations- och infrastrukturkonfiguration, medan TOML ofta används när tydlighet och enkel validering är viktig. Många system stödjer referenser, anchors, inkluderingsmekanismer och variabler.

Användningsområden: operativsystem- och applikationsinställningar, webbservrar, container- och orkestrationslösningar (t.ex. Kubernetes manifests i YAML), infrastruktur som kod (Terraform, CloudFormation/ CDK), konfigurationshantering (Ansible, Puppet, Chef). Fördelar: enkel distribution, möjlighet att versionera och spåra förändringar, konsekvent miljöåterställning. Nackdelar: risk för okontrollerade överlappningar, felaktig syntaks och begränsad uttrycksfullhet jämfört med fullständiga programspråk utan lämpliga verktyg.

Designprinciper: tydlig och förutsägbar syntax, stark dokumentation, stöd för validering och felrapportering, samt etablerade konventioner för kommentarer, typ- och skeemapolicyer. Portabilitet över plattformar är ofta viktig, liksom möjligheten att hantera sekretessdata säkert. Valet av konfigurationsspråk påverkar underhållbarhet och felhantering i större systemer.