arbetsmodellen

Arbetsmodellen är en term som används inom svensk arbetsmarknadspolitik och industriella relationer för att beteckna det svenska systemet för arbetsmarknadsreglering och förhållandet mellan olika samhällsaktörer. Den präglas av ett nära samarbete mellan staten, arbetsgivare och fackföreningar och beskrivs ofta som en tripartit modell. En central del är lönebildningen, där löner vanligtvis förhandlas inom sektorvisa kollektivavtal mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar, vilket ger bred avtalsomfattning utan central statlig löneförhandling. Saltsjöbadsavtalet från 1938 nämns ofta som en grundläggande milstolpe; det lade grunden för fredlig arbetsmarknadsrelation och ett system för kollektivavtal som har präglat svensk arbetsmarknad i decennier.

Staten kompletterar arbetsmarknaden genom lagstiftning om anställning, arbetsvillkor och arbetslöshetsförsäkring samt genom aktiva arbetsmarknadsinsatser och välfärdssystemet. Samordningen mellan parterna och staten syftar till att kombinera flexibilitet på arbetsmarknaden med hög social trygghet, ibland kopplat till begreppet flexicurity inom nordiskt sammanhang. Modellen betonar anställningstrygghet, hög produktivitet och social sammanhållning, underbyggd av ett starkt socialt skyddsnät och satsningar på arbetsmarknadsutbildning och omställning.

I praktiken har arbetsmodellen utvecklats i takt med ekonomiska förändringar och reformer som påverkat lönebildningen, arbetslöshetsförsäkringens villkor och arbetsmarknadens flexibilitet. Kritiker hävdar att modellen kan hämma lönebaserad konkurrenskraft eller anpassningsförmåga, medan förespråkarna betonar dess stabiliserande effekt och höga sysselsättningsgrad.