anpassningsförmåga

Anpassningsförmåga är förmågan att förändras och justera beteende, kognition och processer i respons till förändrade omständigheter. Begreppet används inom biologi, psykologi, utbildning och arbetsliv för att beskriva hur organismer, individer och samhällen reagerar på nya krav, lär sig nya färdigheter och anpassar mål och strategier.

I biologin uppkommer anpassning genom genetisk evolution och fenotypisk plasticitet. Organismer utvecklar egenskaper som ökar överlevnad och reproduktion i olika miljöer. Exempel inkluderar säsongsanpassning hos djur, beteendemässiga anpassningar och utveckling av resistens mot sjukdomar eller bekämpningsmedel.

Individuell anpassningsförmåga omfattar kognitiv flexibilitet, emotionell reglering och problemlösning samt copingstrategier. Den påverkas av erfarenhet, motivation, utbildning och stödjande socialt sammanhang. Hög anpassningsförmåga underlättar hantering av stress och fortsatt lärande i nya situationer.

Inom organisationer och samhällssystem är adaptivitet en nyckelfaktor för innovation och överlevnad. Det innefattar förändringsbenägenhet, adaptivt ledarskap, tvärfunktionellt samarbete och processer som gör det möjligt att omallokera resurser, genomföra digitalisering och möta förändrade kundbehov.

Faktorer som kognitiv flexibilitet, lärandetillgång, kultur, ledarskap och tillräckliga resurser påverkar förmågan att anpassa sig. Utbildning, träning i förändringsarbete och exponering för variation stärker adaptiv prestationsförmåga. Vissa bedömningar fokuserar på adaptiv förmåga eller adaptiv prestation i arbets- eller skolmiljö.

Anpassningsförmåga är komplex och kontextberoende. Den utvecklas genom erfarenhet och målmedveten träning och är central inom biologi, psykologi och hållbara organisationer.