Sömndrift

Sömndrift, även kallat somnambulism, är en parasomnia där en person vandrar eller utför aktiviteter medan hen fortfarande är i ett sömnstadie eller i en blandning av sömn och vakenhet. Tillståndet inträffar oftast under djup NREM-sömn i de första natten, och personen är vanligtvis vaken men förvirrad och oförmögen att minnas händelsen helt eller delvis på morgonen.

Förekomst och symptom: Sömndrift är vanligare hos barn än hos vuxna och förekommer oftast mellan fyra och tolv år, ofta med minskning eller upphörande i tonåren. Episoderna kan variera i svårighetsgrad; personer kan gå runt, tala, utföra rutinuppgifter eller till och med kliva ur byggnaden. Under händelsen ser de ofta närvarande men svarar inte på omgivningen, och minnet av händelsen är vanligtvis otydligt eller helt frånvarande nästa morgon. Händelser kan orsaka skador både för individen och andra i hushållet.

Orsaker och riskfaktorer: Sömndrift har en stark genetisk komponent och kan utlösas av sömbrist, stress, feber, jetlag, alkohol, vissa mediciner eller substansanvändning samt skiftarbete. Det kan förekomma som en isolerad episod eller som en del av andra sömnstörningar.

Diagnos: Diagnosen ställs vanligtvis utifrån historia och klinisk bedömning. Vid osäkerhet eller vid upprepade eller farliga episoder kan utredning med polysomografi eller annan sömndiagnostik övervägas för att utesluta epileptiska tillstånd eller REM-sömnbeteenden.

Behandling och hantering: Viktiga åtgärder är hög säkerhet och god sömnhygien — regelbundna sömntider, undvikande av alkohol och droger, en trygg sovmiljö och hantering av stress. Vid återkommande eller farliga episoder kan läkemedelsbehandling övervägas, exempelvis melatonin eller lågdoser av clonazepam, alltid efter medicinsk bedömning. Psykologisk behandling kan hjälpa vid samsjuklighet som oro eller ångest.

Prognos: De flesta barn växer ur sömndriften med åldern. Hos vuxna kan tillståndet vara kroniskt men minskar ofta med förbättrad sömnhygien och behandling av eventuella underliggande störningar. Uppföljning hos vårdgivare rekommenderas vid frekventa eller farliga episoder.