Spontanblödningar

Spontanblödningar är blödningar som uppkommer utan tydlig skada eller trauma. De kan förekomma i hud och slemhinnor eller i kroppens inre organ och uppstår när blodets koagulationssystem inte fungerar normalt eller när blodplättarna är för färre eller oregelbundet fungerande.

Vanliga tecken är små blåmärken och petechier, blödningar från tandkött eller näsa, samt mag-tarmkanalens blödningar eller oklara blodtillblandningar i avföring eller kräkningar. Allvarliga eller plötsliga inre blödningar kan vara livshotande och kräver oftast akut vård. Vid plötsliga neurologiska symtom, som svaghet, tal- eller synstörningar, ska akutsjukvård sökas.

Orsakerna kan delas in i medfödda och förvärvade. Medfödda orsaker inkluderar koagulationsfaktorfel (till exempel hemofili A eller B) och von Willebrands sjukdom, liksom extremt låga blodplättar eller funktionella defekter. Förvärvade orsaker inkluderar användning av antikoagulantia (till exempel warfarin eller NOAK), trombocytopenier (infektioner, läkemedel), leversjukdom eller vitamin K-brist, samt akut eller kronisk disseminerad intravaskulär koagulering (DIC).

Diagnostik bygger på noggrann anamnes och fysisk undersökning följt av laboratorieprov som fullständigt blodantal, PK/INR, aPTT, fibrinogen och leverfunktionstester. I vissa fall kompletteras utredningen med specifika tester för koagulationsfaktorer eller von Willebrand-faktorer samt bilddiagnostik vid misstanke om inre blödning.

Behandling styrs av orsaken och blödningens svårighetsgrad. Akuta åtgärder kan innefatta blod- eller plasmatransfusion, koagulationsfaktorkoncentrat eller tranexamsyra; i vissa tillstånd kan desmopressin eller specifik behandling av den bakomliggande sjukdomen vara lämplig. Långsiktig uppföljning och förebyggande åtgärder sker utifrån diagnosen. Vid betydande eller återkommande spontana blödningar bör vårdgivare kontaktas.