Smakreceptorcellerna

Smakreceptorcellerna är specialiserade epiteliala celler som finns i smaklökarna i tungan och i delar av munhålan. Deras huvuduppgift är att uppfatta kemiska stimuli från maten och att överföra informationen till hjärnan via gustatoriska nerver.

Smaklökarna förekommer framför allt i fungiforma, foliata och circumvallata papiller samt i mjukgommen och epiglottis. Varje smaklök består av många smakreceptorceller, sammanbundna med stödjeceller och stamceller som ersätter äldre celler. En vanlig klassificering delar dem i tre huvudtyper: Typ I, Typ II och Typ III.

Typ II-cellerna uttrycker receptorer för sött, umami och bitter smak. Dessa celler använder G-proteinkopplade signaleringsvägar som gustducin, PLCβ2 och IP3, vilket leder till frisättning av Ca2+ och aktivering av TRPM5. De aktiveras av smakämnen via T1R- och T2R-receptorer och frisätter ATP som transmittor till gustatoriska nervfibrer.

Typ III-celler är känsliga för sur smak och bildar synapser med gustatoriska nerver. De frisätter serotonin (5-HT) vid aktivering och kräver spänningskänsliga Ca2+-kanaler för överföring till nerverna. Typ I-cellerna anses stödja smaklökarna genom att rensa neurotransmittorer och hjälpa till att upprätthålla miljön runt cellerna.

Smaksignalerna leds av kranialnerverna VII, IX och X: chorda tympani (VII) för främre två tredjedelar av tungan, IX för den bakre tredjedelen och X för epiglottis samt delar av mjuka gommen. Signalflödet når först nucleus tractus solitarius i hjärnstammen och vidare till thalamus och till gustatoriska cortex.

Smakreceptorcellerna förnyas kontinuerligt, med en livslängd på cirka 10–14 dagar. Kliniskt kan smakförlust eller smakförändringar uppträda vid infektioner, näringsbrist, vissa mediciner eller nervskador.