smakförlust

Smakförlust, eller ageusia, är oförmågan att känna smak eller en kraftigt nedsatt smakförmåga. Smakupplevelsen beror på receptoriska signaler i tungan och munhålan, men påverkas i hög grad av luktens funktion. Vid nedsatt lukt upplevs ofta smaken som ofullständig eller ändrad, även om tungans smakreceptorer fungerar normalt.

Orsakerna är varierade och kan delas in i lokala i mun- och näshålan samt systemiska eller neurogen. Lokala orsaker inkluderar virala eller bakteriella infektioner i näsa eller bihålor, kronisk rhinosinusit, näspolyper, munhåleinfektioner eller tandproblem samt vissa läkemedelsbiverkningar. Systemiska orsaker inkluderar näringsbrist (särskilt zink), diabetes, njur- eller leversjukdom, och neurologiska tillstånd som huvudtrauma, stroke eller neurodegenerativa sjukdomar. Strålbehandling mot huvud och hals och vissa kemoterapier kan också orsaka smakförlust. Livsstilsfaktorer som rökning och hög alkoholkonsumtion ökar risken.

Diagnostik bygger på noggrann anamnes och undersökning av munhåla, näsa och nässlemhinnor. För att särskilja smakproblem från luktproblem används smaktester och bedömningar av lukt samt utvärdering av läkemedelsanvändning. I vissa fall kan blodprover, bilddiagnostik eller neurologisk utvärdering vara lämpliga. Diagnostik syftar till att fastställa underliggande orsak och bedöma prognos.

Behandling riktas mot orsaken när det är möjligt. Det kan inkludera behandling av infektioner, näspolyper eller tandproblem, ändrad medicinering, rökstopp och god munhygien. Vid zinkbrist kan tillskott övervägas efter medicinsk bedömning. Vid kroniska störningar kan smakträning och rehabilitering övervägas i vissa fall.

Prognosen varierar. Många återfår smakförmågan efter infektioner eller när orsaken behandlas, men vissa upplever långvarig eller permanent smakförlust, särskilt efter strålning mot huvud/hals eller allvarliga neurologiska skador.