Självkoncept

Självkoncept är den sammanlagda uppsättningen av idéer, uppfattningar och attityder som en person har om sig själv. Det inkluderar hur man ser sina färdigheter, egenskaper och värderingar samt hur man uppfattar sin roll i tillvaron. Självkonceptet består av olika domäner, såsom den kognitiva självbilden, socialt självkoncept och det fysiska självkonceptet, samt känslor av vilka man vill vara, och vilka möjliga framtidsversioner man kan föreställa sig.

Den kognitiva självbilden omfattar bedömningar av färdigheter och personliga egenskaper; det sociala självkonceptet relateras till roller som vän, student eller förälder; det fysiska självkonceptet till kropp, hälsa och utseende.

Utvecklingen av självkonceptet sker genom social interaktion, återkoppling i vardagen, kulturella normer och livserfarenheter. Det ändras ofta under barndom och tonår, när identitet och sociala roller förhandlas fram, och kan fortsätta formas på nytt under vuxenlivet. Kultur påverkar om där uppmuntrar ett mer individuellt eller ett mer interpersonellt självkoncept.

Teorier som Carl Rogers betonar kongruens mellan självkoncept och erfarenheter som viktig för psykiskt välbefinnande. Self-discrepancy-teorin (Higgins) skiljer mellan faktisk, idealisk och ought-self. Självkonceptet är en kognitiv struktur och skiljer sig från självförtroende (självkänsla), som är en känslomässig bedömning av värde. Forskning använder självkoncept-mått som självbeskrivningsskalor och självbildsfrågeformulär, samt bedömningar av självkonceptets tydlighet.

Betydelsen av självkonceptet ligger i dess koppling till motivation, beteende och psykiskt mående. Ett tydligt och flexibelt självkoncept är ofta associerat med bättre anpassning, medan ett splittrat eller ouppdaterat självkoncept kopplas till psykiska problem hos vissa individer. Självkonceptet används i utbildning, terapi, coaching och idrott för att stödja utveckling och välbefinnande.