välbefinnande

Välbefinnande är ett övergripande begrepp som avser livskvalitet och den subjektiva upplevelsen av hur man mår. Det innefattar både känslomässiga tillstånd och en bedömning av livet som helhet. Forskning delar ofta upp välbefinnande i subjektivt välmående (SWB) och objektiva eller materiella villkor, samt inriktningar som hedonism och eudaimoni (meningsfullhet).

Dimensioner: känslomässigt välbefinnande (positiva och negativa känslor), livstillfredsställelse, psykologisk funktion (autonomi, kompetens, mening), socialt välbefinnande (relationer, tillhörighet), samt fysisk hälsa och materiella förutsättningar.

Mätning: SWB mäts ofta med livstillfredsställelse och känslomässig balans; verktyg som Cantril-stegen, PANAS, WHO-5 används. Andra indikatorer inkluderar inkomst, utbildning, hälsa. På internationell nivå används index som OECD:s Better Life och olika globala välmående-rapporter.

Determinanter: socioekonomiska förhållanden, hälsa, arbetsliv, socialt stöd, utbildning, boendemiljö, sysselsättning och säkerhet. Välbefinnande påverkas av anpassning, coping-förmåga, livsstil och kultur.

Policy och forskning: Välbefinnande används alltmer i offentlig policy för att öka hälsa, utbildning, bostäder och socialt skydd. Utmaningar inkluderar kultur- och tolkningsskillnader, subjektivitet och jämförbarhet över tid och mellan grupper.

Sammanhang: ett tvärvetenskapligt område där psykologi, ekonomi, sociologi och folkhälsa samarbetar. Kritik pekar på risker med att förenkla komplexa livserfarenheter till siffror.