copingförmåga

Copingförmåga betyder individens förmåga att hantera krav, hot, eller påfrestningar, och att upprätthålla funktion och välbefinnande. Den innefattar kognitiva, emotionella och beteendemässiga strategier som används för att förhålla sig till stressiga situationer och återhämta sig efter dem. Copingförmåga är inte en stabil personlighetsegenskap utan kan förändras över tid och beroende på sammanhang, resurser och stöd.

Teoretiskt är coping ofta kopplat till stress- och coping-teorin av Lazarus och Folkman. En vanlig uppdelning är problemlösande coping (försök att direkt påverka eller eliminera källan till stress) och känslo-reglerande coping (hantera de känslor som stressen väcker). Coping innefattar även hur man uppfattar (bedömer) stressfaktorer och vilka alternativ som upplevs som möjliga.

Faktorer som påverkar copingförmågan inkluderar tillgång till socialt stöd, ekonomiska och fysiska resurser, personlighetsegenskaper (tolerans för osäkerhet, optimism), tidigare erfarenheter, hälsa och kulturella normer. I svåra livshändelser kan copingpotentialen vara begränsad, och maladaptiva strategier som undvikande eller överdriven alkoholkonsumtion kan uppkomma.

Copingfärdigheter kan läras och stärkts genom psykoedukation, kognitiv beteendeterapi, mindfulness och avslappningstekniker, problemlösningsträning, samt ökad självkännedom och sökande av socialt stöd. Optimala strategier kombinerar ofta problemlösning med emotionell reglering och återhämtning genom fysisk aktivitet, sömn och meningsfullt sammanhang.

I vardag och arbetssituationer används begreppet copingförmåga för att beskriva hur individer hanterar stress, kriser och konkurrerande krav. Det är viktigt att skilja mellan adaptiva och maladaptiva strategier och att sätta stödinsatser som främjar hälsa och återhämtning.