copingförmågan

Copingförmågan, eller copingkapaciteten, är en individs förmåga att hantera och anpassa sig till stress, krav och motgångar i livet. Den innefattar kognitiva processer, beteenden och användning av sociala och materiella resurser för att minska belastning och bevara funktion.

Copingstrategier delas ofta upp i problemfokuserad coping, som syftar till att förändra själva stresskällan genom planering och problemlösning, och känslofokuserad coping, som syftar till att reglera känslor via avslappning, omtolkning av tankar och emotionellt stöd. Socialt stöd och meningsskapande fungerar ofta som viktiga resurser vid stress.

Faktorer som påverkar copingförmågan inkluderar personlighet, tidigare erfarenheter, fysiskt och psykiskt hälsa, sömn, kost och tillgång till sociala och ekonomiska resurser. Traumatiska upplevelser eller långvarig exponering för stress kan särskilt påverka förmågan att använda effektiva copingstrategier.

Copingförmågan kan bedömas med frågor och intervjuer som kartlägger vilka strategier som används i olika situationer. Den kan förbättras genom träning i kognitiva och beteendemässiga tekniker, som kognitiv omstrukturering, problemlösningsövningar och avslappnings- eller mindfulnessövningar, samt genom stärkt socialt stöd och hälsosam livsstil.

En stark copingförmåga är kopplad till bättre psykisk hälsa, större återhämtningsförmåga efter stress och högre livskvalitet. I arbetsliv, skola och vård krävs ofta olika stödstrukturer för att främja effektiv coping hos individer och grupper.