Pupillrörelser

Pupillrörelser avser förändringar i pupillens diameter och, i mindre utsträckning, dess position inom iris. De styrs av två glatta muskelgrupper: m. sphincter pupillae som drar ihop pupillen (mios, konstring) via parasympatisk innervation, och m. dilatator pupillae som drar pupillen utåt (mydriasis, dilatation) via sympatisk innervation. Pupillrörelser påverkar hur mycket ljus som når näthinnan och bidrar till skärpa och fokus i olika ljusförhållanden.

Neuroanatomi och kontroll: Den afferenta delen av pupillens ljusreflex går från näthinnan genom CN II till de pretektala area, vidare till Edinger–Westphal-nukeln och via ciliära nerver till sphincter pupillae. Den efferenta parasympatiska vägen orsakar sammandragning och mios när ljuset träffar ögat. Den sympatika banan för dilatation går från hypothalamus genom hjärnstam och ryggmärg till övre cervikala ganglion, vidare till dilatator pupillae. Responsen uppträder vanligtvis inom några hundrade millisekunder.

Funktioner och reflexer: Pupillreflexen i ljus är direkt respektive consenual, där båda pupillerna reagerar även om endast ena ögat exponeras för ljus. Ackommodationsreflexen (nära syn, konvergens) kombinerar sammandragning av pupillen, konvergens av blicken och ackommodation av linsen. Små rytmiska variationer i storlek kallas hippus och kan förekomma i normala tillstånd.

Klinisk betydelse: Avvikelser kan indikera neurologiska tillstånd. Anisokori, eller avvikande pupillstorlek, och oförmåga att reagera på ljus kan signalera hjärnstams- eller optikusjukdom. Horner-syndrom ger mios tillsammans med ptos och anhidros. Farmakologiska medel kan påverka Pupillrörelserna, opioider ofta ger mios medan antikolinergika orsakar mydriasis. Pupillometri används ibland för objektiv bedömning av neurologiskt tillstånd och anestesiövervakning.