oförmåga

Oförmåga är ett svenskt substantiv som betecknar brist på förmåga eller kapacitet att utföra en handling eller uppgift. Det kan gälla fysiska begränsningar, kognitiva svårigheter eller situationella hinder som gör att en person inte kan agera som avsett. Begreppet används i både vardagsspråk och mer formell skrift och kan beskriva såväl tillfälliga som varaktiga tillstånd.

Ordet bildas genom att lägga negationen o- som prefix till förmåga. Det används vanligt i konstruktioner som "ha oförmåga att göra något" eller "en person med oförmåga". Pluralformen är oförmågor, men i praktiken används ofta omskrivningar som "bristande förmåga" eller liknande.

Oförmåga står i åtskildhet från omöjlighet. Omöjlighet syftar till något som är omöjligt att uppnå under givna förutsättningar, det vill säga något som inte går att åstadkomma i praktiken. Oförmåga däremot pekar på inre eller praktisk begränsning i kapacitet, vilket kan bero på hälsa, färdigheter eller omständigheter och kan vara tillfällig eller bestående.

I mediala och juridiska sammanhang förekommer ofta tydlighet kring vad en person har oförmåga till, till exempel i beskrivningar av dagliga funktioner eller arbetsförmåga inom socialtjänst och arbetsrätt. Användningen av termen bör därför spegla den kontext där begränsningen uppträder och syfta till nyanserad och korrekt kommunikation.