Livsförankring

Livsförankring är ett begrepp som används inom psykologi, gerontologi och socialt arbete för att beskriva en upplevelse av att vara förankrad i livet. Det innefattar en känsla av mening, syfte och tillhörighet som ger stabilitet i vardagen och ökar människors resurser att hantera livskriser, stress och åldrande. Begreppet belyser både kognitiva dimensioner, såsom upplevelsen av framtidstro och mål, och emotionella dimensioner, som relationer, värderingar och sammanhang.

Ordet kommer från svenska livs- och förankring och används främst i forskning om resiliens, livskvalitet hos äldre och palliativ vård samt inom socialt arbete. Livsförankring ses ofta som motvikten till känslor av meningslöshet eller isolering och ses som en resurs som stödjer coping och välbefinnande i olika livsskeden.

Komponenterna i livsförankring kan beskrivas som: en meningsfull upplevelse av livet och ett framåtblickande livsprojekt; sociala relationer och känsla av tillhörighet; kontinuitet i identitet och livsberättelse; samt en grundläggande värdeuppsättning eller övertygelse som ger psykologisk trygghet. Dessa aspekter kan stärkas av meningsfulla aktiviteter, stöd från närstående, gemenskap, kulturella eller andliga symboler samt möjligheter till reflektion och återberättande av livsberättelsen.

Inom vård, omsorg och socialt arbete används bedömningar och interventioner som främjar individens livsförankring, ofta genom att stödja personens mål, relationella nätverk och meningsfulla aktiviteter. Begreppet är subjektivt och kulturellt relativt, vilket kräver kontextanpassade metoder för bedömning och stöd.