Koppning

Koppning är en traditionell medicinsk behandling där koppar-, glas- eller silikonkoppar placeras mot huden för att skapa ett undertryck (sug). Denna mekanism uppges öka lokalt blodflöde och därigenom lindra smärta samt muskelspänningar. Behandlingen delas vanligtvis in i torr koppning, som endast involverar sug, och våt koppning (hijama), där små hudytor skärs upp för att blödningen skall uppkomma.

Historiskt har koppning använts i många kulturer, särskilt i Kina, Mellanöstern och Europa. I traditionell kinesisk medicin anses koppning påverka både qi och blod, medan islamisk medicin beskriver våt koppning som en helande praxis. I modern tid används koppning inom komplementär och alternativ medicin samt i vissa idrotts- och återhämtningsmiljöer.

Material och metoder varierar. Kopparna kan vara av glas, keramik, metall eller silikon. Traditionell koppning används ofta med upphettning för att skapa sug, medan moderna metoder använder vakuumpumpar eller mekaniska sugsystem. Vilken del av kroppen som behandlas varierar, men ryggen, nacke och skuldra är vanliga områden.

Forskning om koppning ger blandade resultat. Vissa små studier visar tillfällig lindring av muskelsmärta eller spänningar, men beviskvaliteten är ofta låg och resultaten är heterogena. Metaanalyser har vanligtvis inte kunnat visa tydliga effekter jämfört med andra behandlingar. Eventuella risker inkluderar hudirritation, blåmärken, brännskador och i sällsynta fall infektioner. Koppning bör utföras av utbildad personal och med hänsyn till kontraindikationer.

Kontraindikationer inkluderar öppen hud, hudinfektioner, blödningsrubbningar eller användning av antikoagulantia. Personer med hjärt-kärlsjukdomar, graviditet eller sjukdomar där blödning är riskabel bör konsultera vårdgivare innan koppning. Eftersom evidensen är begränsad bör koppning inte ersätta konventionell medicinsk behandling utan att rådgöra med en läkare.