Feberreaktioner

Feberreaktioner avser en reglerad höjning av kroppstemperaturen som uppstår som del av kroppens försvarsreaktioner. Feber uppstår när hypothalamus höjer kroppens termoreglering efter stimulering av pyrogena ämnen. Dessa kan vara exogena, till exempel infektioner eller vaccination, eller endogena, som cytokiner och andra inflammatoriska mediatorer. Feber är vanligtvis ett symtom snarare än en sjukdom och kan variera i intensitet och varaktighet.

Fysiologiskt kan feber påverka flera delar av immunförsvaret: höjd temperatur kan öka immuncellernas aktivitet, förbättra fagocytos och påverka virusreplikation. Samtidigt kan hög feber vara belastande och i vissa grupper, särskilt små barn och äldre, leda till dehydrering eller kramper. Bedömningen av feber kräver ofta kartläggning av bakomliggande orsak.

Vanliga orsaker till feberreaktioner inkluderar infektioner (virala och bakteriella) samt inflammatoriska sjukdomar. Andra orsaker är läkemedelsfeber, postvaccinationsreaktioner och sällsynta tumörsjukdomar eller endokrina rubbningar. Vaccinationsrelaterad feber är vanligt, särskilt hos barn, och är ofta mild och självbegränsande.

Diagnostik bygger på klinisk bedömning, mätning av kroppstemperatur och bedömning av riskfaktorer samt tecken på allvarlig sjukdom. Feber definieras ofta som kroppstemperatur över cirka 38°C. Vid feber utan uppenbar källa kan särskild utredning övervägas hos små barn, äldre eller personer med nedsatt immunförsvar.

Behandling syftar till att lindra symtomen och behandla den bakomliggande orsaken. Vätska, vila och antipyretika som paracetamol eller ibuprofen används för att sänka febern och förbättra välbefinnandet, med korrekt dosering. Aspirin bör inte ges till barn. Vid tecken på allvarlig infektion eller feber som varar länge bör vård sökas.