Effektorresponsen

Effektorresponsen är den fysiologiska förändring som sker i ett effektororgan eller en vävnad som svar på ett stimuli som når det via efferenta signaler från nervsystemet eller genom endokrina signaler. Ett effektororgan kan vara skelettmuskulatur, glatta muskelceller, körtlar eller andra vävnader där funktionell förändring sker. Stimulus uppstår vanligtvis via sensoriska celler eller centrala nervsystemet och leds sedan via motoriska nerver eller hormoner till effekten.

Detta svar är ofta reglerat av tre komponenter: receptorer som gör att responsen kan differentieras; en signalöverföring (neurotransmission eller hormonell överföring); samt det målorgan som utför åtgärden.

Exempel inkluderar pupillförstorning genom irisens dilatormuskel vid sympatisk aktivering, förändrad tarmmotilitet och ökad eller minskad sekretproduktion i körtlar.

Faktorer som påverkar effektorresponsen är typen och antalet receptorer, receptorers affinitet, graden av synaptisk aktivitet, tidsförloppet av signalen samt desensitisering.

Inom farmakologi betecknas effektorresponsen ofta som läkemedlets slutliga effekt och beskrivs med begrepp som Emax (maximal effekt) och EC50 (den koncentration som ger 50 procent av maximal effekt).

Effektorresponsen är central för förståelsen av homeostas och hur läkemedel verkar, och studeras inom fysiologi, neurovetenskap och farmakologi.