CBCTframtagning

CBCTframtagning är processen att producera en volymbaserad bild från Cone Beam Computed Tomography i klinisk rutin. Den innefattar både datainsamlingen med en CBCT-skanner och efterföljande rekonstruktion som omvandlar uppsamlad projektiondata till en 3D-volym som kan visas i tackska och slicade vyer. Framtagningen används främst inom odontologi, KäKK- och ansiktsradiologi, men har även tillämpningar i öron-näsa-halssjukvård och traumatologi.

Utrustning och arbetsflöde är centrala delar av CBCT framtagning. En CBCT-skanner består av en roterande gunga med en fast bildsensor (flat-panel detektor) och mjukvara för rekonstruktion. Under en skanning roteras detektor och röntgenkälla runt patienten och ett antal projektioner samlas in. Vanliga fält av vy (FOV) och upplösningar varierar, med voxelstorlekar i intervallet cirka 0,125–0,4 mm och FOV som täcker tänder upp till hela ansiktet. Stråldosens nivåer justeras via parametrar som kV och mA samt exponeringstid, med strävan efter att följa ALARA-principen.

Rekonstruktion och bildbehandling utgör nästa steg. Från projektionerna beräknas en 3D-volym, ofta med Feldkamp-Davis-Kress (FDK) algoritmen eller andra rekonstruktionsmetoder. Den färdiga volymen kan förbättras genom kalibrering, artefaktreducering och justering av fönster och skala för att underlätta diagnostik. Export av DICOM-data och möjligheter till skivor, 3D-visualisering och segmentering är vanligt förekommande.

CBCT framtagning används för planering av implantat, ortodonti, endodonti, käkledsanalys, samt bedömning av bihålor och luftvägar. Fördelarna inkluderar högre spatialupplösning i samband med oftast lägre stråldos än konventionell CT, men begränsningar som metal artefakter, begränsad mjukdelssignal och variance i kroppens anatomiska konstitution finns. Kvalitetskontroll och radiologisk säkerhet är viktiga komponenter i rutinmässig CBCT framtagning.