Axellutningen

Axellutningen, eller axelluxation, är en akut skada där överarmsbenets huvud (humerus) glider ur axelns ledpanna (glenoiden). Den vanligaste typen är främre axelluxation, ofta efter fall på utsträckt arm, sportskada eller kraftigt våld mot axeln. Mindre vanliga är bakre luxationer och inferior luxation (luxatio erecta).

Mekanismer och associerade skador: vid främre luxation hamnar humerushuvudet främst nedanför glenoiden när armen är abducterad och utåtroterad. Ofta följer mjukdelsskador som Bankart-lesion (frikoppling av anteroinferiora labrum) och Hill-Sachs-lesion (en skada på humerushuvudets yta). Vid uttalade skador kan även frakturer förekomma.

Symptom och undersökning: akut svår smärta och oförmåga att använda armen. Axeln ser ofta deformerad ut och patienten hålls vanligtvis i lätt abduktion och utåtroterad position. Neurovaskulär status bör bedömas, särskilt för axillarisnerven som kan ge nedsatt deltoideusstyrka och sensorik över regimental badge.

Diagnostik: primär diagnostik är klinisk bedömning följt av bilddiagnostik med röntgen (AP, scapular Y och axillär vy) för att bekräfta luxationen och utesluta frakturer. Vid osäkerhet eller misstanke om mjukdelsskada används MR, vid misstanke om betydande bennedbrytning CT.

Behandling: akuta åtgärder innefattar smärtlindring och muskelavslappning. Sluten reduktion av luxationen utförs med olika manövrar (Kocher, Milch, Spaso) under analgesi eller sedering, följt av kontrollröntgen. Immobilisering i axelslinga i cirka 1–3 veckor beroende på ålder och aktivitet, därefter fokuserad rehabilitering av rotatorkuff och scapulothorakala stabilitet. Vid upprepade luxationer eller omfattande glenoidal skada kan kirurgisk stabilisering övervägas (Bankart-reparation eller Latarjet).

Prognos: de flesta återfår funktion efter korrekt behandling, men recidivrisk är särskilt hög hos yngre. Komplikationer inkluderar återkommande luxationer, axillarisnervskada och artros vid långvarig instabilitet.