ögonmotorik

Ögonmotorik är den del av synsystemet som reglerar ögonens rörelser och position i ögonhålan. Den gör att båda ögonen kan rikta blicken mot ett föremål i olika riktningar och samtidigt upprätthålla blickens stabilitet när huvudet rör sig. Funktionen uppnås genom samordning mellan ögonmusklerna, nerverna som innerverar dem och centrala nervsystemets kontrollcentra.

De yttre ögonmusklerna styrs av tre kranialnerver: CN III (n. oculomotorius), CN IV (n. trochlearis) och CN VI (n. abducens). Centrala kontrollområden för ögonrörelser finns i frontal cortex – bland annat frontal eye fields (FEF) – samt i superior colliculus och cerebellum. Dessa områden koordinerar ögonens rörelser genom nätverk som förbinder hjärnstammens blickcentra med viljemässiga och reflexmässiga signaler. Blickcentra inkluderar PPRF för horisontella saccader och RIMLF för vertikala rörelser. Ögonmotoriken samverkar också med vestibularsystemet via vestibulo-ocular reflexen (VOR) för att bibehålla stabil bild vid huvudrörelse.

Ögonrörelserna delas ofta in i saccader (snabba blickhopp mellan mål), smidig följeslagning (smooth pursuit), vergens (konvergens och divergens vid närhet) samt bildstabilisering via VOR och OKN.

Bedömning av ögonmotorik används inom ögonvård, pediatrik och rehabilitering. Kliniska tester inkluderar observation av ögonrörelser, cover-uncover-test för skelning samt tester av saccader och följeslagning. Vid behov kan instrumentella metoder som infrared video-oculografi (iVOG) eller elektrookulografi användas. Vestibulära och visuell-kinetiska tester ingår också för VOR och OKN.

Brister i ögonmotoriken kan ge dubbelsyn, skelning och nystagmus samt påverka läsning, synutveckling och balans. Vanliga tillstånd är strabism, nystagmus och kranialnervspåverkan III, IV eller VI. Behandling beror på orsaken och kan innefatta synträning (ortoptik), glasögon eller prismor, patchning av det starkare ögat hos barn och i vissa fall kirurgi för att justera ögonmusklerna. Målet är förbättrad binokulär syn och funktion.