äggfrysning

Äggfrysning, eller oocytfrysning, är en medicinsk metod för att bevara en kvinnas fertilitet genom att frysa ned och lagra mogna ägg för framtida användning.

Processen börjar oftast med hormonell stimulering av äggstockarna för att bilda flera ägg. Efter övervakning görs en bedövning och en ultraljudsledd transvaginal ägguttagning. De insamlade äggen fryses vanligtvis med vitrifikation, en snabbfrysning som minimerar bildningen av skadliga kristaller och ökar överlevnaden vid tinning. Äldre metoder kallades långfrysning (slow freezing), men vitrifikation är standard idag.

Indikationer: äggfrysning används främst för reproduktiv planering när kvinnor vill skjuta upp graviditet av sociala skäl eller inför behandlingar som kan skada äggreserven, till exempel vissa cancerterapier eller andra medicinska behandlingar. Det kan också erbjudas i forsknings- eller kliniska sammanhang.

Framtida användning och framgång: när äggen tinats befruktas de med spermier via IVF. Framgången beror på ålder vid frysningen och antalet bevarade ägg; yngre ålder och fler sparade ägg ökar chanserna till graviditet. Det finns inga garantier eftersom resultaten varierar mellan individer och kliniker.

Risker och begränsningar: riskerna inkluderar ovariell hyperstimulering (OHSS) vid stimuleringen samt anestesi- eller procedurrelaterade komplikationer vid ägguttaget. Infektioner eller blödningar är ovanliga. Behandlingen är kostsam och långt ifrån alltid ersatt av försäkring; framgången påverkas av flera faktorer och lagringen garanterar inte framtida befruktning.

Tillgänglighet och reglering varierar mellan länder och regioner, men äggfrysning har blivit en etablerad metod inom fertilitetsvård.