vägberoende

Vägberoende är ett begrepp som används i svenska sammanhang för att beskriva ett beteendemönster där körning eller närvaro på vägarna blir mycket centralt och upplevs som svårt att kontrollera. Begreppet används oftast som ett arbetsnamn i kliniska sammanhang och är inte en egen diagnos i DSM-5 eller ICD-11. Vägberoende används därmed som en beskrivning av problematiska körbeteenden snarare än som en fastställd sjukdomsdefinition.

Symtom kan variera, men gemensamma kännetecken är starkt fokus på att köra, planerande av långväga resor eller mycket körning under längre perioder, och att andra aktiviteter, relationer eller arbete påverkas negativt. Personer kan uppleva behov av att köra oftare eller längre än vad som är rimligt, uppleva ångest eller irritabilitet när de inte kan köra, samt utveckla tolerans där längre eller fler körningar krävs för samma upplevda effekt. Vissa beskriver även en upplevelse av lättnad eller social/a uthållighet när de är på vägen.

Orsaker och riskfaktorer är oftast komplexa och kan innefatta psykologiska faktorer som känslor av ensamhet, stress eller ångest, samt personlighetsdrag som sensation seeking. Förklaringsmodeller kan också involvera dopaminrelaterade belöningssystem och vanebildande aspekter av rutinmässig pendling eller bilåkande.

Diagnostik görs i första hand genom klinisk bedömning av information om hur körningen påverkar vardagen och livsfunktionen, samt differentialdiagnoser som andra tvångs- eller beroende-relaterade tillstånd. Behandling fokuserar på psykologisk behandling såsom kognitiv beteendeterapi eller Acceptance and Commitment Therapy, arbete med underliggande stress eller ångest, samt praktiska åtgärder för att minska körandet och öka användning av alternativa färdsätt. Forskning om vägberoende är begränsad och evidensen varierar; vidare studier behövs för att klargöra prevalens och effektiva insatser.