strålingsdose

Strålingsdose, eller stråldose, är ett mått på mängden joniserande strålning som absorberats av materia, vanligtvis människokroppen eller enskilda vävnader. Den grundläggande enheten för absorberad dos är gray (Gy), där 1 Gy motsvarar energi på 1 joule som absorberats per kilogram vävnad.

För att jämföra biologiska effekter används begreppen ekvivalent dos och effektiv dos. Den ekvivalenta dosen mäts i sievert (Sv) och tar hänsyn till strålningstypens biologiska effekt genom strålningens viktfaktor (wR). Den effektiva dosen, också i sievert, väger samman den ekvivalenta dosen över olika vävnader med vävnadsfaktorer (wT) för att ge ett sammanlagt mått på allmän risk.

Exponeringsmåttet skiljer sig från absorberad dos. Exponering, ofta i samband med strålkällor i luft, mäts i andra enheter och används vid kalibrering av utrustning; i klinisk praxis fokuserar man oftast på Gy, Sv och deras tillämpningar.

Mätning och övervakning görs med dosimetrar som bärs av personal eller används i utrustningen (till exempel film, termoluminescerande dosimetrar, optiskt stimulerade luminescensdosimetrar och elektroniska dosometrar). Inom medicinsk bildgivning och terapi används dosplanering och noggrann dosberäkning för att optimera nytta och skydd.

Användningar och gränser. Strålingsdose används inom radiologi, radioterapi, kärnteknik och skydd mot strålning. Naturlig bakgrundsstrålning uppgår vanligtvis till cirka 2–3 mSv per år. Yrkesmässiga gränser varierar, men en vanlig internationell riktlinje är ungefär 20 mSv per år i genomsnitt över fem år, med högsta tillåtna enskilda år runt 50 mSv. Allmänhetens gräns är ofta cirka 1 mSv per år. Principen ALARA uppmuntrar minimering av doser där det är möjligt.